Vem ringer man när man inte orkar leva?

Nu är jag tillbaks. Whey. Varnade ju er för att jag inte är en person som uppdaterar så mycket, tyvärr.
Sen var ju också grejen att denna blogg inte skulle bli så personlig, så jobbig. Men nu pallar jag inte ha allt inom mig längre, så sluta läs om de blir segt. Det kommer i vilket fall som helst.

Jag har ingen aning, inte den blekaste aning om varför det känns som att livet suger nått olidligt just nu. Allting är bara botten botten botten, och vad kan man göra? Inte ett skit. Inte ett endaste litet skit. Skratta o le, det går väl hur bra som helst, men vad är det som händer innanför? Varför kan inte bara alla dessa tankar o känslor upphöra med att finnas till? jag orkar verkligen inte med dom längre. Vad som helst utom det här. Har sovit kanske 3 timmar totalt, max denna veckan. Kan inte sova, kan inte stänga av hjärnan. Den går på högvarv hela tiden. Jag är inte en person som visar om jag mår dåligt, stänger det inom mig, ger utlopp för det när jag är ensam -dunka huvudet i väggen, bita i handen tills det börjar blöda, bara något för att inte skrika, för att inte ge upp mot tankarna och känslorna. den fysiska smärtan dämpar dom, tillfälligt-. Men idag var det flera stycken som tyckte att jag såg ledsen ut. Min mask håller på att brytas. Masken om att allt är bra, allt är perfekt, jag är den lyckligaste människan på hela sketna jorden. Jovisst. Tankar som maler i huvudet. Överallt är det bara mörker mörker mörker. Vart jag än kollar. Det finns inget annat än mörker, inget annat än hat, död, skrik, smärta. Allt är så påtagligt. Allt finns där. Så verkligt. Hur ska man kunna känna skillnaden på verklighet och dröm? När de går ihop i ett, man vet inte var den ena slutar och den andra börjar. De finns bara där. Konkreta men obrytbara. Tårar som rinner, en själ som skriker. Men vem bryr sig? Vilken människa bryr sig EGENTLIGEN om sin nästa? Är det inte alltid ensjälv man tänker på först? Jag gör detsamma, så det är verkligen ingen anklagelse. Bara en fråga. Sätter NÅGON egentligen sin vän eller vem som helst före en själv? Ska man göra det? Finns det nån regel som säger vem man ska sätta först i sitt liv? "Om man inte älskar sig själv så kan man inte älska nån annan" vad är det för patetisk lögn? Jag hatar mig själv, jag hatar mina tankar, känslor, ord, allt. Men det finns så många som jag älskar. Jag klarar inte av att lämna detta jordeliv och egoism. Inte för att jag känner att jag är värd att stanna, vem är egentligen värd det? Men jag klarar inte av det pga alla jag älskar. Visst det finns egoism i det, jag klarar inte om att lämna dom för min egen skull. Men inte för deras heller. Vad har jag för rätt att förpesta deras liv? Bara för att mitt inte funkar.
Min själ gör ont. Det känns som att jag trasas sönder inifrån. Slits mellan olika sidor, olika känslor och olika tankar. Själen slits itu. Blir man såhär svag då? Är det såhär det känns när insidan förgör en? Sen fattar jag inte vitsen med att åka till psykologer o bup o grejer (visst, jag vill bli en psykoterapeut, men jag vill även va en bra en) men det funkar ju inte. Det funkar verkligen inte. Varför betala flera hundra för att gå igenom gamla minnen som bara förgör en? För att hitta en orsak visst. Men ibland har inte saker en orsak. De bara HÄNDER. Ibland finns det ingen förklaring. Men det kanske inte är så smart att lyssna på mig nu när jag är i det här skicket. Då kan jag häva ur mig så mycket dumheter, så mycket oödigt sårande påståenden. Så nu ska jag sluta. Kanske inte kommer uppdatera på ett tag (är ju ifs inget ovanligt). Men nu tänker jag låta den deprimerade tjejen komma ut, bli manisk ett tag. Då kan jag hålla på hur länge som helst. Klarar mig utan sömn, klarar mig utan det mesta. Blir oerhört fokuserad och bara kör gärnet på det. Bara skiter i allt. Huvudet orkar inte bry sig om nått annat. Själen har inget att säga till om. Jag behöver det maniska. När det händer mycket. När jag inte orkar tänka eller känna. Då blir jag manisk. Det jobbiga är att ta sig ur det. Fruktansvärd smärta att försöka ta sig tillbaka. Tillbaka till verkligheten, tillbaka till människor, tankar och känslor. Det är det jobbigaste. Tillbakavägen. Då alla känslor, alla tankar, allt man försummat kommer tillbaka och tar tag i en som en jordbävning. Det är då det är som värst. Nu är det ändå ganska behagligt. Det fungerar att kämpa emot iaf.

Fick ett fint sms från Tanzania-Joseph. Det var fint, uppmuntrande. Precis vad jag behövde. Jag skickade massa tack o massa grejs. Då fick jag tillbaka precis samma som han skickat innan, för att jag skrivit hur glad och uppmuntrad o hur mycket jag behövde höra det där just nu. Naw på honom. Jag älskar mina vänner. Det gör jag verkligen. Men nu orkar jag inte mer. Förlåt.